Efter att vi lämnat av Birgitta och Johanna på flygplatsen i Verona satte Emelie och jag oss på tåget upp till Alperna och vårt mål Mayrhofen, som ligger i Zillertal-dalen.
Några timmars tågresa och vi lämnar torra Italien och kommer till ett grönt landskap där det faktiskt regnar lite lätt när vi går av tåget.
En kort promenad och vi är vid vårt hotell där vi checkar in, slappar lite och äter sedan en god middag.
24 juli
Efter att vi snackat runt lite bestämmer vi att första dagen skall gå över en häftig hängbro, som är berömd för sina fina bilder. Efter en god frukost tar vi en buss i 40 min till dammen Schlegeis.
Ett riktigt kraftverksbygge som ligger 1790 m över havet. Det är mycket vatten som är uppdämt men man ser att nivån är långt under max.
Efter lite funderande och prat med andra vandrare hittar vi en stig rakt uppför i berget, som verkar rätt.
Vi går och går, eller skall man säga klättra, för på sina ställen är det rätt brant.
Den lummiga stigen lämnar snart träden bakom sig och vi omges av gräs, blommor och stenar.
Ibland massor med vassa stenar där det gälle att trampa rätt.
Vi tar rätt många småpauser för att dricka lite och ta bilder av vyerna som bara blir mer och mer fantastiska.
Efter en dryg timme ser vi Olperer hütte.
Där ligger en restaurang som är dagens första delmål. Vi strävar på tillsammans med våra medvandrare och till slut är vi svettiga men lyckliga uppe.
Nu har vi klättrat över 500m.
Vi äter vår lunch och njuter av dagen, men efter en stund måste vi ta reda på hur vi skall komma ner till bussen igen. Vi träffar en belgare och han skall fortsätta uppåt till hängbron.
Den hade vi ju alldeles glömt bort. Klart att vi skall dit också. Vi fortsätter uppåt och kommer snart till Schlegeis-bron.
Där är det massvis med folk. Alla skall ta perfekta Instagram-bilder.
Emelie ställer sig i kön och jag laddar för att ta några bilder.
Belgaren dyker upp igen och jag plåtar även honom med hans mobil. Såklart att han vill även hjälpa till så att även jag får vara med på bild. Sagt och gjort.
Jag och Emelie ställer oss i kö igen och snart står och sitter vi på bron samtidigt som belgaren fotograferar med min kamera.
Efter ytterligare fotograferande…
… och härligt svalkande av mina fötter, måste vi bestämma oss för hur vi skall komma ner igen. Den näst kortaste vägen ner tar ca 4 timmar. Då är det precis så att vi hinner med sista bussen tillbaka.
Vi vågar inte chansa utan går tillbaka samma väg som vi kom. På sina håll rätt läskigt och våra löparskor biter inte alltid så bra på släta stenar.
Lyckliga, svettiga och med mjölksyra i låren kommer vi så, ca 2 timmar senare tillbaka till vägen nere vid dammen.
25 juli
Idag vill vi göra något mindre strapatsrikt. Efter en god frukost går vi genom Mayrhofen till linbanan som tar oss högt upp på berget.
Där väntar ytterligare en linbana och vi är uppe på drygt 2000m.
Mitt i ett fantastiskt liftsystem.
Trots att det är fel säsong är det gott om vandrare som njuter av de vackra vyerna och maten på de olika restaurangerna.
Vi vandrar bort över området.
Man slutar aldrig att förundras över utsikten och vi “vilar” ofta.
På sina ställen strosar kossorna fritt och vi kan klappa dem, om vi vågar.
Misstänker att dessa “solsängar” används flitigt när vårsolen gassar.
Efter några timmar i värmen siktar vi in oss på en lunch på Penkentenne, 2095 över havet.
Sedan börjar vi gå tillbaka mot ”vår” linbana och vid en lite större rund damm ligger ett konstigt rostbrunt hus.
Det visar sig vara ett litet kapell, granatkapellet.
Väldigt vackert och stämningsfullt på insidan.
Det är uppkallat efter mineralen granat, som det finns gott om i dalen Zillertal, nedanför oss.
Vi en av restaurangerna hör vi musik.
Det är ett litet ”tyrolerband” som spelar och publiken sjunger med. Vi tar en öl och tycker att det är rätt mysigt, ett tag…..
Även här kan man åka paraglider.
Jag låter kameran jobba, innan vi sedan tar linbanan ner mot byn igen. Det är en varm dag och nere i byn är hettan nästan olidlig.